Åren innan jag själv blev utmattad levde jag ett hektiskt liv, med ett ständigt fokus på att prestera. Om jag inte presterade på topp fylldes jag av skam. Att misslyckas eller "inte vara bra nog" var bland det läskigaste jag visste. Jag hade alltid varit snabblärd och duktig, och min självkänsla hade byggts på denna grund. När jag var duktig kände jag mig älskvärd, och denna syn på mig själv följde med mig in i vuxenlivet - där den slutligen (tillsammans med andra faktorer) bröt ner mig.

När jag kraschade och inte längre kunde prestera fick jag panik. Jag hade varit beroende av mina egna stresshormoner så pass länge att livet utan dem kändes rent av obehagligt. Ska jag gå ut i skogen utan att göra en löptur av det? Ska jag ta en cykeltur med fokus på njutning? Ska jag läsa en bok som inte lär mig något? Lyssna på en podd som är rolig snarare än utvecklande? Att bara vara, och att njuta, var rent av främmande för mig. Jag hade tappat kontakten med min kropp, och med mitt hjärta, genom att ständigt befinna mig uppe i huvudet.

Om du känner igen dig i min berättelse är du långt ifrån ensam. I dagens prestationskultur är det snarare regel än undantag att vi vuxna människor spenderar merparten av vår tid åt att vara produktiva och effektiva. Någonstans på vägen har vi glömt bort vikten av att leva i ett sammanhang som känns meningsfullt, lustfyllt och harmoniskt, och utan dessa mjuka värden riskerar vi att tömmas på livsenergi och kraft. Det är svårt att vara lycklig och välmående när vi förvandlat oss själva till känslolösa robotar.

Är du redo att börja fylla livet med mer hjärta och själ och mindre huvud och logik? Då är det här kursen för dig.